The loss of someone close is always harder than the loss of yourself

Lycklig skulle kunna beskriva mig nu. Men ändå inte. För jag känner mig på vissa plan lycklig men på andra plan så fruktansvärt sorgsen. Känns som om jag saknar någonting jag så uppenbart har.

Men men, till andra, lite roligare ämnen: Gladiatorerna (the show). Hm... det där lät töntigare än jag planerat. Men whatever, jag älskade programmet när jag var liten. För åtta år sen alltså, hur liten jag nu var då. Varje gång jag hörde ordet nämnas på tv kom jag rusande till tv-rummet bara för att se om det var programmet. Eller - kanske -reklamen. För tro det eller ej, men jag var galen i reklam då med. Och sen får jag reda på att dem ska börja med det igen. Och gissa vem som blir överlycklig. En jäkla massa... och jag. Så jag har gått och taggat i riktigt länge. Sen igår sisådär två timmar innan det ska börja kommer jag att tänka på att det kanske är jättedåligt. Att jag hatar det nu, och vad händer då? Haha ingenting men i den sekunden kändes det som min personliga undergång. Fast det visade sig att jag fick otroliga barndomsminnen (detta låter bara töntigare och töntigare) när jag såg det. Och jag älskade det. Jag hade dock hellre sett någon annan programledare då jag inte tycker att Gry Forsell passar särskilt bra till jobbet. Men det är bara en bagatell. Domen lyder alltså som att: de lyckades!


Comments

Write to me:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0