jojjothewiki

Del 2

”Brooklyn… Brook, gumman vakna” rösten som väckte mig var inte mammas. Egentligen tyckte jag nog att det var ganska konstigt eftersom det var hon som brukade väcka mig. Men just då tänkte jag inte så mycket på det utan öppnade ögonen och väntade på att mina ögon skulle vänja sig vid mörkret så jag kunde se någonting.
”Mmhm” muttrade jag och insåg med förskräckelse att klockan inte var mer än fem. Jag stängde ögonen igen för att somna om.
Plötsligt blev det omöjligt att prata. Först när jag insett att det inte var en bestraffning för att jag stängt ögonlocken igen blev jag medveten om att personen som väckt mig varken var mamma eller pappa. Inte någon i min familj, och definitivt inte hunden. Jag slog upp ögonen och såg på honom.
Mannen jag gått in i tidigare var också mannen som nu satt på min sängkant och höll för min mun. När som helst annars hade jag skrikigt, bitits och slåtts. Jag hade gjort vad som helst för att få hjälp och för att få bort honom. Men jag var chockad. Hans uppenbarelse i mitt rum var både skrämmande och förödmjukande. Av någon anledning skämdes jag över att låtit mig bli hittad och fångad.
Till slut verkade han inse att jag inte tänkte skrika och tog bort sin fuktiga hand ifrån mitt ansikte. Även då var jag tyst.
”Nu är du inte så kaxig längre va” sa han med samma hotfulla tonfall han haft förut. Jag försökte än en gång minnas hur man talade eller över huvud taget öppnade munnen.
”Vad gör du här?” Han verkade ytterst road utav min brist på vetskap. Jag svalde för säkert fjärde gången sen han väckt mig. Han hörde det och skrattade. Men snart hade han samlat sig igen.
”Jag är ett monster” sa han allvarligt och fick mig på något sätt att tro honom.
”Jo tack, jag har märkt det” mumlade jag surt. Till min förvåning skrattade han inte utan satt bara där.
”Jag är allvarligt, jag är ett sånt där monster ifrån filmer och böcker som bara existerar för spänningens skull” hans röst skvallrade om att han dolde någonting. Jag satte mig upp och tyckte förvånansvärt nog synd om honom.
”Och…” sa jag för att få honom att berätta klart sin historia.
”Och enda sättet för mig att sluta vara ett monster, och överleva, är att hitta den rätta” sa han med jag visste att han fortfarande inte berättat allt.
”Du tror alltså att jag kan vara den?” frågade jag skeptiskt. Han rynkade besvärat på pannan. Alla spår av överlägsenhet hade försvunnit ur ansiktet på honom. Sen nickade han och öppnade munnen.
”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”
”Vilket?” frågade jag men en intuition sa att jag egentligen inte ville veta hur det skulle gå till eller vad riskerna innebar.
”Det är riskabelt. Är du inte den rätta dör du” sa han utan omsvep. Jag fick lust att fnysa, som om han brydde sig om vad som hände med mig ändå. Men jag nickade bara nervöst och fuktade läpparna för att be honom att berätta fortsättningen, men det behövdes inte.
”Du måste drunkna i mina ögon”

Vi satt där mittemot varandra medan jag tittade in i hand ögon och kände hur jag långsamt höll på att drunkna. Det kändes som om det inte fanns någonting annat än vatten i mina ben. Jag visste att vätskan snart skulle angripa mina organ och att mina lungor skulle vara vattenfyllda om mindre än en minut och sen skulle jag dö om jag inte var den rätta. Känslan skulle vara fruktansvärd och tvinga in mig i en hemsk panik. Jag skulle andas vatten.
”D-d-d…” jag pressande ihop käkarna och väntade tills jag slutat skaka.
”Det försvann” sa jag till slut andlöst och sprack upp i ett brett flin. Han stämde in i min glädje och lättnad innan han tanklöst la armarna om mig och höll mig tätt intill sig.
”Du är den rätta” viskade han.