jojjothewiki

Del 2

”Brooklyn… Brook, gumman vakna” rösten som väckte mig var inte mammas. Egentligen tyckte jag nog att det var ganska konstigt eftersom det var hon som brukade väcka mig. Men just då tänkte jag inte så mycket på det utan öppnade ögonen och väntade på att mina ögon skulle vänja sig vid mörkret så jag kunde se någonting.
”Mmhm” muttrade jag och insåg med förskräckelse att klockan inte var mer än fem. Jag stängde ögonen igen för att somna om.
Plötsligt blev det omöjligt att prata. Först när jag insett att det inte var en bestraffning för att jag stängt ögonlocken igen blev jag medveten om att personen som väckt mig varken var mamma eller pappa. Inte någon i min familj, och definitivt inte hunden. Jag slog upp ögonen och såg på honom.
Mannen jag gått in i tidigare var också mannen som nu satt på min sängkant och höll för min mun. När som helst annars hade jag skrikigt, bitits och slåtts. Jag hade gjort vad som helst för att få hjälp och för att få bort honom. Men jag var chockad. Hans uppenbarelse i mitt rum var både skrämmande och förödmjukande. Av någon anledning skämdes jag över att låtit mig bli hittad och fångad.
Till slut verkade han inse att jag inte tänkte skrika och tog bort sin fuktiga hand ifrån mitt ansikte. Även då var jag tyst.
”Nu är du inte så kaxig längre va” sa han med samma hotfulla tonfall han haft förut. Jag försökte än en gång minnas hur man talade eller över huvud taget öppnade munnen.
”Vad gör du här?” Han verkade ytterst road utav min brist på vetskap. Jag svalde för säkert fjärde gången sen han väckt mig. Han hörde det och skrattade. Men snart hade han samlat sig igen.
”Jag är ett monster” sa han allvarligt och fick mig på något sätt att tro honom.
”Jo tack, jag har märkt det” mumlade jag surt. Till min förvåning skrattade han inte utan satt bara där.
”Jag är allvarligt, jag är ett sånt där monster ifrån filmer och böcker som bara existerar för spänningens skull” hans röst skvallrade om att han dolde någonting. Jag satte mig upp och tyckte förvånansvärt nog synd om honom.
”Och…” sa jag för att få honom att berätta klart sin historia.
”Och enda sättet för mig att sluta vara ett monster, och överleva, är att hitta den rätta” sa han med jag visste att han fortfarande inte berättat allt.
”Du tror alltså att jag kan vara den?” frågade jag skeptiskt. Han rynkade besvärat på pannan. Alla spår av överlägsenhet hade försvunnit ur ansiktet på honom. Sen nickade han och öppnade munnen.
”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”
”Vilket?” frågade jag men en intuition sa att jag egentligen inte ville veta hur det skulle gå till eller vad riskerna innebar.
”Det är riskabelt. Är du inte den rätta dör du” sa han utan omsvep. Jag fick lust att fnysa, som om han brydde sig om vad som hände med mig ändå. Men jag nickade bara nervöst och fuktade läpparna för att be honom att berätta fortsättningen, men det behövdes inte.
”Du måste drunkna i mina ögon”

Vi satt där mittemot varandra medan jag tittade in i hand ögon och kände hur jag långsamt höll på att drunkna. Det kändes som om det inte fanns någonting annat än vatten i mina ben. Jag visste att vätskan snart skulle angripa mina organ och att mina lungor skulle vara vattenfyllda om mindre än en minut och sen skulle jag dö om jag inte var den rätta. Känslan skulle vara fruktansvärd och tvinga in mig i en hemsk panik. Jag skulle andas vatten.
”D-d-d…” jag pressande ihop käkarna och väntade tills jag slutat skaka.
”Det försvann” sa jag till slut andlöst och sprack upp i ett brett flin. Han stämde in i min glädje och lättnad innan han tanklöst la armarna om mig och höll mig tätt intill sig.
”Du är den rätta” viskade han.

Alla tjejer har väl någon gång drömt om att få höra jag drunknar i dina ögon?
Förmodligen. Och jag var inget undantag, men för mig är det mer än bara romantik.

Del 1

Hennes tjat ville inte upphöra, hon babblade på som ingen annan om någonting jag inte uppfattat. Vi gick sida vid sida på en nyasfalterad väg och kände solens stålar värma våra ben medan den sjönk allt mer.
Höstdagarna var vanligtvis längre men ett fruktansvärt regnblask hade börjat närma sig staden. Jag sneglade ner mot mina nakna ben och önskade att jag tagit på mig långbyxor istället för de jeansshorts jag hade på mig nu. Huden på mina armar hade börjat knottra sig av den långsamt sjunkande temperaturen.
”Hallå, Brook, lyssnar du eller?” Katie tvingade mig tillbaka till nuet med sin outtröttliga röst. En lång suck slank ur mig innan jag vände blicken mot henne.
”Nej, faktiskt inte” sa jag retsamt och skrattade när hon himlade med ögonen.
”Du är hopplös, Brook” sa hon irriterat och använde mitt smeknamn för andra gången, vilket tydde på att hon var tjurig. Precis som varje gång någon tvingade henne att upprepa vad hon nyss sagt eller över huvud taget avbryta sin historia.
Katies hus låg ungefär tvåhundra meter ifrån mitt eget. Vi stannade vid den murkna trägrinden utanför hennes hus för att säga god natt och skratta åt dagens händelser en sista gång för dagen. Sen vände hon sig om och gick in.
Men istället för att fortsätta att gå hem stod jag kvar på min plats och frös. Någonting fick mig att vilja följa med min vän och aldrig mer återvända hem. Jag argumenterade med mig själv. Bollade mellan rätt och fel, sunt förnuft eller galenskap? Vilken del av mig skulle jag lyssna på: hjärnan som försökte övertyga mig om att allting var precis som det skulle och att jag var korkad som ens funderade över någonting annat, eller hjärtat som sa raka motsatsen?
Efter alldeles för lång tid skrattade tyst åt hur töntiga mina funderingar var och började gå.

Det hade börjat dugga lätt, regnet och ljuden jag gav ifrån mig var det enda som hördes i den nu kalla eftermiddagsluften. Eftersom jag höll min blick fötter såg jag honom inte förrän det var för sent.
”Förlåt” mumlade jag medan min blick sökte sig uppför en stöddig manskropp som aldrig riktigt verkade ta slut.
Han skrattade hotfullt och petade till mig på axeln.
”Jag förlåter inte myror” förklarade han. Jag knöt irriterat nävarna och pressade fram ett vad jag hoppades var ett hånfullt flin.
”Tur för dig att jag inte är en pissmyra då” kontrade jag och lät honom stå där när jag gick förbi honom för att komma hem.

Först när jag lagt mig för att sova kom jag att tänka på att mannen jag krockat med förut kanske var farlig. Att mina onda aningar kanske varit på riktigt och att sunt förnuft varit att lyssna på det jag trott var galenskap. Det var till dem tankarna jag somnade den kvällen.